johannamodig.blogg.se

Support and cf

Kategori: Allmänt

För mig har stödet kring min sjukdom alltid vart kanonbra. Dels av min familj som alltid ställt upp för mig. Mamma har verkligen alltid funnits där och satt dropp, följt mig på sjukan, hjälpt mig med hemmet och barnen när jag mått för dåligt, hon tog till och med pension i förtid för att kunna hjälpa mig med Kevin när han var mindre. Utan henne hade jag aldrig kunnat skaffa barn, än mindre två barn. Min man ställer upp otroligt mycket han också, han får ju dra ett tyngre lass än pappor i allmänhet. Dessutom hjälper han mig att inhalera, han tar rollen som sjukgymnast och komprimerar mina lungor vid inhalationerna så att jag ska komma ner längre och få upp slem. 


På jobbet har jag heller aldrig mötts av oförstående av cheferna, och på det jobbet jag har idag som handläggare på ekonomiskt bistånd Gällivare kommun har jag en helt enastående chef som verkligen ser till att det blir så bra som möjligt för mig.
En gång hade jag en arbetskamrat på ett gammalt jobb som vägrade ta en vårdtagare av mig, jag kunde inte gå dit då denna rökte. Det år nog enda gången i mitt liv jag kännt att jag inte fick stöd, varken från cheferna eller från personen i fråga som vägrade ta vårdtagaren då. 

Stöd från samhället har jag ju också definitivt. Dels de mer vanliga att jag får högkostnadskort till sjukvården och mediciner, men också handikappersättning, särskilt högriskskydd och bilstöd från försäkringskassan. Dessutom har jag fått förlängt sjukskrivning godkänt från försäkringskassan och aldrig blivit utförsäkrad, jag har också fått behålla min sjukpenning på 80% efter att 365 dagar har gått och sluppit få ersättningen sänkt. Utöver detta har kommunen beviljat mig handikapptillstånd för parkering, vilket är guld värt eftersom jag vissa dagar har det jobbigare och tack vare detta ändå har möjlighet att fara och handla tex. Jag har också fått beviljat från fonder ett flertal gånger pengar till rekreationsresor. 

Trots allt detta så vill jag tillägga att det är inte billigt att vara sjuk, jag mistar så otroligt mycket pengar på allt ändå men sånt är livet, är ändå glad för de stöd jag får 👍🏻

Sett till sjukvården så har de alltid hjälpt mig, och då syftar jag på Huddinge cf center. De är otroliga och ställer verkligen upp. Sunderby sjukhus ger jag inte mycket för, de är alldeles för hårt belastade och har aldrig tid med mig som patient. Men som tur är har de iallafall förstått det själva och står för kostnaderna att jag får åka ner till Huddinge var 4.e vecka på sjukgymnastik istället, hade jag inte fått det så hade jag nog rent krasst vart död eller väldigt sjuk nu. De har beviljat mig följeslagare, taxi, flyg, boende och kostnaderna för sjukvården då. Gällivare sjukhus har jag ju ingen större kontakt med mer än via vårdcentralen för att få material till mitt dropp men de har aldrig vart något problem heller, de skriver ut förfyllda natriumklorid sprutor osv som jag hört att vissa vårdcentraler nekar. 

Så jag vill med detta rikta ett stort tack till Sveriges befolkning som betalar för allt detta genom skatter. You rock 👌🏻

Läs också dessa bloggar


På bilden ser ni min garderob med alla mediciner osv. Stökig, jag vet 😂

Skriv inläggstext 

Surgery and cf

Kategori: Saltylife

Operationer ja... när man har cf så är de ju lätt hänt att man behöver bli opererad. Jag har ju opererat mig flertalet gånger, inte enbart i relation till cfn. Jag är aldrig orolig eller rädd inför en operation, iallafall inte hittills. Däremot brukar jag vara jätte arg när jag vaknar om operationen skett under narkos. Vet inte varför men antar att de är nått som skrev av allt de pumpar i en. Att opereras när man har cf är ju något man röst undviker då man bildar extra mycket slem av att vara tubas och av att ligga still. Detta är ju extra problematiskt när man har cf och Tessan har lungor som inte fungerar riktigt bra och dessutom alltid är slemmig och infekterad. Haha en operation jag gjorde så vaknade jag och en liten pojke var också på uppvaket och grät. Jag var helt groggy och blev svin sur. Började säga att dem skulle be han hålla käften. Var själv bara 10 år så jag var ju också bara ett barn, hur som helst så körde dem

In mig i ett eget rum... 
 En annan gång när jag vaknade bad jag om att få låna telefon och när jag fick den slog jag fel nr hela tiden. Ringde fel till samma person å svamlade typ 5 ggr innan personalen fattade att jag var snurrig och kom och hjälpte mig.

Under lokalbedövning så tycker jag de är hur lugnt som helst och stressar inte upp mg. Brukar hoppa över lugnande osv.

Jag har opererat följande:
Port-a-cath insättning 1997 narkos
Polyper i näsan 2003 narkos
Konisering på livmodertappen pga cellförändringar 2007 narkos
Uttagning av port-a-cath 2008 lokalbedövning
Insättning av samma sak några veckor senare, lokalbedövning
Gallan 2010, narkos
Kejsarsnitt med min yngsta son i somras (2017), lokalbedövning

Häftigaste operationen jag vart med om var ju givetvis kejsarsnittet. Hade inte ens ont efteråt och behövde inte ens äta alvedon. Var uppe på benen direkt, flyttade till och med själv över från operationsbordet till sängen. Kunde röra benen under hela operationen också. Direkt jag kom till bb så gick jag ner på apoteket och köpte shampoo så jag skulle kunna duscha. Så för min del var kejsarsnitt tusen gånger enklare än att föda vaginalt👍🏻

Läs också dessa bloggar: 



 
På första bilden ser ni ärret från min operation av gallan och andra bilden är ärret från kejsarsnittet 👍🏻

Mental health and cf

Kategori: Saltylife

Jag skulle ha skrivit detta inlägg för längesen men var uppe i min stuga som ligger i jokkmokksfjällen. Där existerar inte internet i någon vidare bemärkelse, inte ens sändning så man kan ringa finns där i princip. 


Jag har alltid mått bra psykiskt i relation till min sjukdom, åtminstone fram till 2010. Då fick jag min äldsta son och när han föddes höll han på att dö, men det är en annan historia. Detta ledde till att jag inte riktigt orkade ta hand om mig som jag brukar och jag blev betydligt mycket sämre i mina lungor. Detta ledde till att jag nästan uteslutande tänkte på hur jobbigt det var att andas och hur slemmig jag var. I efterhand så här så skulle jag vilja påstå att jag hamnade i en smärre depression. Hade inte ork och tid att ta hand om mig själv, fick dessutom enorma problem från gallan vilket slutade med att man tog bort den för mig. Lungfunktionen droppade från 90% i fev1 till typ 50-55% och allt köndes meningslöst. Var som att kämpa i den värsta motvinden. Tog mig knappt ut på dagarna med min son, klockan hann oftast bli eftermiddag innan jag fick på mig kläder. Valde att gå till psykolog och prata av mig, resonerade och insåg att jag ju hade verktygen själv för att fixa det och börja må bra igen. 

Idag mår jag bra, jag har ångest som kommer då och då, oftast är den oidentifierbar, alltså att jag inte riktigt vet varför jag har ångest, bara att jag har det. Jag hanterar det ganska bra genom att jag tänker att okej, idag är en sån dag, imorgon är förmodligen bättre. Enda gången jag vet varför jag har ångest är de gångerna jag börjar bli förkyld. Direkt då kommer ångesten som ett brev på posten, jag förknippar ju förkylning och infektion med att jag blir så svag och slut och vet med mig att jag har 2 veckors kamp framför mig. Droppet i sig spelar ingen roll men jag vet ju när jag blir sjuk att de måste in intravenös antibiotika och extra inhalationer och de tar på psyket för att de blir lixom att jag förknippar det med min dödlighet. Att jag inte kan kontrollera allt och att även hur mycket jag än kämpar så kan de ändå bli dåligt. 

Sömn har jag absolut inge problem med, har aldrig någonsin i hela mitt liv legat sömnlös av ångest eller så. När jag lägger mej sover jag inom loppet av högst nån minut, oftast innan huvudet ens träffar kudden. Så de är jag glad över.

Jag älskar mitt liv, att jag är så jävla hård som jag är och faktiskt alltid fixar de jag tar mig för. Men för att kunna vara så stark så måste man också få vara svag, och visst önskar jag ju att jag fick vara frisk. Men grejjen är den att de finns så mycket jag fått gratis genom att jag är sjuk som jag inte önskar jag hade sluppit. Och då menar jag inte pengar osv, utan erfarenhet och människor i mitt liv som jag bara känner genom att de valt sjukvården som sitt yrke och jag råkar vara sjuk, men de är otroligt fina människor.

Mitt måtto är att leva i 200 blås hela tiden så jag inte missar nått, aldrig spilla tid. Död hinner man vara så länge men leva gör man bara en kort tid.

Läs också dessa bloggar 

Vem är jag?

Kategori: Allmänt

Har börjat skriva för något som kallas salt lite. Det är ett gäng tjejer som skriver om cystisk fibros i olika teman. Jag heter Johanna modig, är 31 år gammal, bor i norra Sverige i ett litet samhälle som heter Gällivare. Lever tillsammans med min man och mina två söner här. Min äldsta son heter Kevin och är 7 år och går första klass, han har en annan pappa än min man. Min andra son heter Milion och är 4 månader, på dagen.


Jag fick diagnosen cystisk fibros dagen innan jag skulle fylla ett år, detta efter otaliga sjukhus besök och inläggningar. Från början menade man på att jag hade astma osv. Men sen kom det en tillfällig läkare medan de andra hade semester som direkt sa att hon ville remittera mig till boden för svett-test och diagnosen kom därefter som ett brev på posten. 

Jag har vart relativt frisk i min sjukdom under hela min uppväxt. Idag har jag en lungfunktion på omkring 40-45%... 

Jag har provat på att bo både i Luleå, Skövde, Barcelona och malaga men hem är alltid hem och mitt hjärta brinner för de lappländska tassemarkerna så stigen ledde slutligen mig hem igen. 

Har ni frågor eller annat är det bara att kommentera så svarar jag så gott det går :)


Det hjärtat flödar av, talar tungan om

Kategori: Allmänt

Kevin for till en polare i fredags, kom inte hem på hela dagen och sov över där, kom först på lördag kväll och då tog han med sig kompisen hit att sova. Är helt fantastiskt underbart att se sitt barn utvecklas och skapa egna relationer till människor. Förmodligen kommer han och hans polare (iaf några av dem) följas åt hela livet eller under lång tid iaf. De är så roligt att se. Idag var han med två "nya" kompisar, också det roligt att se. 


Jag lagade planka i fredags och myste med min man. Mille somnade som vanligt 19 :) på lördagen hade jag lite olika besök så man fick surra av sig. Älskar att ha olika människor i mitt liv, med olika samtalsämnen, infallsvinklar och allt de där andra som hör till :)

I mitten på oktober har jag årskontroll av min sjukdom. Så innan dess tänker jag att jag ska sätta dropp så jag mår så bra som möjligt inför det. 

Jag är ju en rätt analytisk människa, gillar att tänka, vrida och vända på saker och få nya perspektiv. Som person är jag nog en rätt positiv människa överlag. Jag tänker ju alltid positivt och blir det sämre än jag föreställt mig så låter jag aldrig det nedslå mig, de får bara rinna av mig. Jag tänker att de mesta är värdsliga saker och jag har inte tid energi eller lust att låta sånt förstöra för mig. För mig är det inte relevant att gå runt och vara arg förbannad eller älta, det sparar jag till de gånger när de verkligen hänt något oerhört hemskt eller trist. Förstår ni hur jag menar? Typ om jag skulle krocka bilen så skulle inte de vara sån biggie. Jag är istället tacksam för att ingen i min närhet är dödligt sjuk eller rent av död. Jag vaknar varje morgon och tackar för att jag fått en till dag tillsammans med min familj, och att alla är friska.

Tror att detta gör mycket för mig i relation till min sjukdom också. Jag går inte runt och tänker att det är synd om mig, att jag inte klarar av vissa saker för att jag är sjuk, att jag kanske dör tidigt i livet. Eller ja, mitt i livet snarare. Jag vet om att de kan hända, självklart. Men jag har inte tid med att älta. Jag vill älska, se mina barn spela fotboll och lära sig gå, träffa sin första kärlek och se deras lycka, ta studenten, bli sårade, torka deras tårar och hålla om dem när de har ångest efter sin första fylla, jag vill ge dem en stabil grund att stå på så de förhoppningsvis växer upp till att älska sig själva, inte börjar knarka, ge dem beröm när de vågar något nytt. Jag vill vara närvarande, aldrig tränga mig på men alltid visa intresse och förhoppningsvis bli inbjuden att vara med i allt viktigt de tar sig för, kanske få äran att ta del av deras tankar även om de är tunga tankar. Jag vill aldrig bestämma över dem men jag vill gärna ge tips.

Jag vill resa med min familj. Jag vill massera min man i soffan, se film med honom, älska, bråka, slita kämpa och njuta, jag vill dra mina fingrar genom hans helt underbara hår tusen och åter tusen gånger till, hålla hans stora varma händer, se in i hans blåa ögon, drunkna i hans hjärtslag, höra honom gnälla att jag slarvat, höra honom viska vackra ord till mig, viska lika vackra ord tillbaka men ändå veta att de inte finns nog med ord i denna värld som kan beskriva min kärlek till honom och till barnen. 

 Allt de där, de ser jag framemot, istället för att använda mina dagar till att vara rädd för döden.

Och den dag jag dör, då vill jag känna mig nöjd. Att jag gjorde allt det. Den dagen är inte idag, inte imorgon. Den dagen är jag gammal och den dagen är just den dagen som jag ska dö. 

Godnatt

Verkligheten i p3

Kategori: Allmänt

Ikväll sändes podden i verkligheten inp3 där jag medverkar och berättar min historia om mitt liv och min sjukdom. Har fått så mycket otroligt fina reaktioner på min medverkan där att jag blir alldeles varm i hjärtat 💕


Dagen har förflutit på i vanlig takt. Egentligen skulle jag åkt ner till Huddinge idag för sjukgymnastik tisdag-torsdag. Men som tur var ringde min dietist mig i förra veckan för att meddela att mina fettsyreprover är jätte bra och då nämnde jag samtidigt att jag kommer ner osv. Då kollade hon och sa att det inte fanns någon bokning på mig. Det visade sig att det hade blivit något galet och hela min bokning hade försvunnit så nu blev det inte något Huddinge denna månad. I oktober ska jag ner för årskontroll iaf. Sen ska jag köra på som vanligt med att åka ner var 3-4 vecka. 
Känner att jag har segt och mycket slem, men bara att köra på med inhalationerna. Tänkte planera in dropp så jag haft det just innan årskontrollen👍🏻 

Nu ska jag inhalera och sen sova. Inslaget med mig kan ni btw höra på sr.se och sök på verkligheten i P3... gonatt

Renovera

Kategori: Allmänt

haha herregud, hade någon talat om för mej hur mkt renovering det skulle innebära att köpa detta hus så hade jag aldrig gett mig in på de. Men nu har vi ju hållt på i 3 års tid, inte non stop så klart men ändå.. och de blir ju bra, så småningom om. Vi har gjort misstag och vi har tjorvat till de många ggr men också lyckats lösa det. Tror vi kommit mer än halvvägs nu iaf och de är ju alltid något. 


Idag har vi spelat Bingolotto, nya pensionärsmöte för mej Cicci å jessie 😂 men inte vann vi något inte. Micke var också med och spelade faktiskt :) 

Helgen har alltså spenderats med att byta ytterdörr... de är inte klart ännu eftersom vi var tvugna att riva hela väggen inne i hallen. Satt en 9x21s dörr innan och vi satte in en 10x21 nu så de var bara riva väggen så vi kunde regla upp osv. Nåja, nu har vi iaf en dörr som går att stänga och inte som den gamla hemska dörren som var där. 


Mys

Kategori: Allmänt

Sitter och inhalerar med tända ljus. Milion har nu börjat få så pass bra rutiner att vi lägger honom vid 19 tiden i sängen och då somnar han för natten, äter 2 ggr under natten och vaknar mellan 6-7 på morgonen. Vilar 2-3 ggr under dagen sen. Vet ni hur sjukt skönt det är med rutiner? Jag kommer aldrig glömma alla många långa nätter som jag fick vandra runt med Kevin när han var bebis. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Känslan av hopplöshet. Av att de kändes som att det skulle vara för evigt så.. den känslan alltså.


Och nu, allt bara flytter på. 




Ojdå

Kategori: Allmänt

Glömde ju bort bloggen haha. I skolan går det bra för Kevin, han verkar tycka att det är roligt. Milion växer och växer, om 3 dagar blir han 3 månader :) 


Har tänkt på en sak, som mamma är jag ganska soft. Alltså, jag tycker aldrig de är jobbigt att låta någon annan ta hand om mina barn, tex ha barnvakt. Litar jag på personen och vet att dem klarar av barn så känns det inte som något problem. Tkr absolut inte det gör något om tex milion sover över hos sin mormor/farmor även om han är liten. Tyckte heller inte det var nån grej med Kevin. Saknar dem givetvis men jag ska ju vara deras mamma för alltid så de är lixom inte nått problem för mig att låna bort mina barn en dag eller en natt eller nå sånt. Har heller inte något behov av att den som är med barnen ska göra på samma sätt som mig. Tex jag och cris har olika sätt att natta barnen på, vi väljer olika klädkombinationer till milion osv. Men jag känner aldrig att han väljer fel kläder eller att de är jobbigt om han nattar barnen på ett annat sätt än mig. Om Milions farmor är barnvakt så har hon sina rutiner med milion, om mamma har Kevin hos sig så har hon sina rutiner. Det stör lixom inte mej. Minns när Kevin började dagis, jag tyckte aldrig det kändes jobbigt eller så. Känner inte så med milion heller när jag tänker på framtiden och att han ska gå på dagis osv. 

Man är ju den man är och för mej är det så de är iaf. 

Iövrigt är huset färdig målat men färdig blir man aldrig ändå. Alltid nya saker som ska göras 😜 

Jo, på fredag kommer det upp en reporter från Sthlm som ska göra ett radioprogram/podd om mig och mitt liv och min sjukdom 👍🏻 ska bli kul att få berätta min historia :) återkommer med info om när det sedan kommer att sändas :)


Regn å rusk

Kategori: Allmänt

Kevin började låta förkyld igår på kvällen och idag har han fotticup. Men ja har låtit honom sova nu och missa åtminstone första matchen. När han vaknar av sig själv får vi se hur han mår om han kan vara med på nån match eller om vi bara ska åka dit å kolla. 


Igår hade vi tagit in en skogshuggare för att ta ner våran skog på baksidan om huset, helt suveränt duktig måste jag säga att han var. 19 stora jävla tallar på 7 timmar fick han ner. Kvistade och delade på 3 meters längder. Så, nu har vi några ton träd att ta hand om och göra ved utav. Som att vi inte hade nog med jobb redan 😂 han uppskattade att det är 11 kubik staplad ved...
Så behöver ni någon duktig skogshuggare så säg till får ni hans nummer👍 

Dessutom är dem här på området nu och drar fiber, så till vintern har vi nog liiite bättre internet än vad vi har nu :)

Här är kåken målad men utan foder ännu. Satt en vit planka som avbryter mellan undervåningen och övervåningen som ni ser på vänster sida om huset. Tycker de blev riktigt bra. Andra bilden är när han tagit ner träden, dock är de ju kvar småträd som vi själv ska ta ner :)

Att vara till besvär

Kategori: Allmänt

Jag vet att det inte ligger någon grund i det jag nu kommer skriva. Men ibland känner jag så ändå...


Jag har valt att skaffa barn. Och jag har en kronisk lungsjukdom. Som kräver att jag lägger tid på behandling, MYCKET tid. Så ibland känner jag att när jsg inhalerar så MÅSTE ju någon annan ta hand om mina barn under tiden, antingen min man (han känner jag inte så inför, han har ju valt detta tillsammans med mig) eller någon annan om han inte kan (tex om han jobbar). Därmed så påverkar ju mina livsval att skaffa barn någon tredje person (oftast min mamma). Hon har aldrig gnällt eller sagt nej till att ställa upp, jag VET att hon inte tycker det är ett problem, men jag kan inte rå för att jag ändå känner så ibland. Att jag känner mig som en belastning. 

Jag tycker jag kan hantera min sjukdom bra, riktigt bra faktiskt. Men just inhalationerna är så otroligt viktiga och de är ju just dem som är lite trixiga eftersom de tar 1-1,5 timme per gång, 2-3 ggr per dag...

I övrigt så har de vart en bra dag, vi har målat och nu är huset nästan klart. Allt som ska vara grått är grått. Nu är de foder kvar till fönstrena, men vi måste först bestämma oss för hur vi vill att de ska se ut :) 

Imorgon ska jag på kevins upprop, tänk att han nu börjar första klass. Minns det som igår när jag själv började ettan på kulleskolan. Höll pappa i hans lillfinger och så gick vi till skolan, mamma, pappa och jag. Fröken som heter Eva hade skrivit välkommen på krittavlan. Japp, så gammal är jag att när jag började skolan hade man inte whiteboards😂 projektorer fanns heller inte och jag vill minnas att vi fick en dator att dela på alla i lågstadiet inne i ett grupprum :) vad man skulle använda datorn till vet jag än idag inte. Vi hade då aldrig arbeten vid den, hade vi tur kunde vi ibland få sitt och sätta in bilder på typ djur i Word eller nå sånt.. alltså animerade bilder som var fulla av pixlar osv :) Vi köpte hem vår första dator när jag gick i fyran. Eller ja, vi hade en commandor 64 innan de har jag för mej. Men våran riktiga dator var jag Alltså 10 år när vi köpte, pentium 100 med Windows 3.11 var det 😂

Nu ska jag mysa en stund innan jag ska lägga mej och sova. 

Fullt upp

Kategori: Allmänt

När vi köpte denna kåk 1/9 2014 så visste jag faktiskt inte hur mycket tid vi skulle lägga ner på reparationer 😂 haha hade jag vetat de hade jag nog valt ett annat hus. Men jag älskar vårt hen och vi har ju ändå kommit ganska långt. Denna sommar har bestått av att måla, måla och måla. Men snart är allt färdigt och vi har ett åskgrått hus istället för ett rött. Hämtat skylift imorse och nu inhalerar jag, efter inhalationen blir det att gå ut och börja pensla. Sista bitennkvar nu. Sen måla bräder som ska kapas och bli till foder kring fönstrens, men det är ingen vild panik inte. Känns ändå skönt att man gjort målningen iår när vi ändå inte hade tänkt fara utomlands eftersom lilleman ärmar pass liten, visst kan man ju resa på charter med ett spädbarn, men jag känner att de ger mer jobb än nöje så vi väntar till nästa sommar med resandet. 


På fredag kommer det en Karl hit som ska ta ner alla stora tallar på baksidan om huset också. Ska ju göras gräsmatta där så småningom, men de får bli när det blir 😊

Här är en bild från kåken när vi höll på att flytta in: 

Akupunktur

Kategori: Allmänt

Idag var jag första gången på akupunktur. Har ju så spända axlar och nacke dom symtom från min cf. Var lite skeptisk men helt ärligt gick jag därifrån med samma känsla som efter att jag fått massage. Dessutom vart jag typ helt yr efter akupunkturen, säkert när musklerna slappnar av och blodtillförseln börjar komma tillbaka till området. Har ju haft problem med området i princip så länge jag kan minnas. 


Kev for till sin pappa idag på pappavecka. Kmr hem på fredag igen. Saknar honom redan ju. Alltid lika trist när han åker men givetvis ska han ju fa, man ska va glad att barnen har pappor som bryr sig om dem. 

På torsdag börjar han första klass och vi går tillbaka till rutinerna igen, ska bli skönt. Nu fattar jag vad mina föräldrar menade med att de va skönt när skolan började igen när man va liten. Haha herregud då tyckte jag de var komplett galna. Men rutiner alltså, guld värt ;) 

Själv börjar tabatan igen nästa tisdag och jag och Cicci ska dit. Vi kommer få starta om från minus, så otränade som vi är... jag har inte rört en fläskfena på 10 månader så de är nog dax nu 😂 vill ha tillbaka musklerna. Och konditionen för min cfs skull. 

Resten av veckan kmr bestå av målning, men snart är huset färdig sminkat. Då är det bara foder kvar att såga till och måla, och lite andra detaljer. 

Nä nu ska jag och handla, har dragit mej för de hela dagen... är ju så trist. 


Dropp

Kategori: Allmänt

Direkt efter att jag fick barn så fick jag ju en lunginflammation. Kände att de var konstigt i höger lungas överlob. Gjorde ont och var som stelt, jag som aldrig haft någon bekräftad infiltration innan visste ju inte att det var det som de handlade om, jag trodde att jag hade en sträckning/låsning. Började äta alvedon mot smärtan där och eftersom jag åt alvedon mot det så kände jag inte av att jag hade feber. När milion var några dagar promenerade jag från oss till fottiplanen med Kevin och vart helt slut, hela kroppen värkte och jag tänkte att jag nästan kände mig febrig men jag märkte ju inte av feber pga av alvedonen. For till svärmornoch svärfar och badade och var helt färdig.Några dagar senare  så tog jsg inge alvedon för att jag tänkte att de kanske hade gått över i lungan och då kom febern som ett brev på posten, närmare 40 grader. Åkte på akuten, fick göra en lungröntgen som då påvisade en infiltration i höger pverlob, startade antibiotika och for hem. Hade dropp och bokade in Huddinge för sjukgymnastik, så jag åkte ner dit påföljande måndag. Gjorde en lungröntgen sen efter ca 4 veckor igen som visade att infiltratet hade gått tillbaka...


Nu mår jag bra, har dropp nu igen men de var planerat. Ill bara komma igång med träningen men de går inte så bra med det, jag är för lat oc jag hatar de. Gäller att inte tänka för mkt bara göra. Ska fan ta tag i det snart.

I övrigt så funderar jag på mitt hår, vill va blond men samtidigt är jag sugen på att bli rödhårig igen. Svårt de där... 


Bebistiden

Kategori: Allmänt

När jag fick Kevin och han var bebis så var det så mkt, först allt med att han blev sjuk (han fick ju blodförgiftning och hjärnhinneinflammation när han föddes). Sen hade han ju galet ont i magen (kolik), så man fick ju gå med honom hela nätterna runt runt i lägenheten. Han hade ju ont stackarn så han kunde ju aldrig ligga nöjd på en filt eller i babysittern eller nått sånt heller. Det var jätte jobbigt och jag gick ju miste om så mkt tid pga detta. Alltså tid som jag hellre hade använt till att njuta med honom på. Där och då köndes ju allt som att det skulle vara för evigt, att det alltid skulle va så. Att jag aldrig skulle få sova. Det gjorde mig också deprimerad (tror jag så här i efterhand). Hade ju jätte tungt i ett år. Kevin började sova hela nätter först när han var 3 år. 


Med milion så var jag inställd på att få det likadant. Att det skulle vara riktigt tungt och att jag inte skulle få sova på evigheter. Men milion har vart så nöjd hittills. Han pruttade mycket och hade vattnig avföring med blod i som höll i sig några veckor men han var inte missnöjd för det, förrens för typ 2 veckor sen. Men när han blev missnöjd bytte vi direkt till mjölkproteinfri ersättning (efter konsultation med bvc) och det gav resultat på 1,5 dygn. Avföringen blev bra, varken vattnig eller blodig. Så nu är han otroligt nöjd igen. Det är som natt och dag. Visserligen vaknar han 2-3 ggr per natt och vill äta, men han växer ju också galet snabbt. När han vaknar äter han och somnar om direkt så de är ingen fara så. Men nu vet jag ju också att de blir bättre, de går över. Denna gång känns det hanterbart och jag vet ju att jag kmr få sova. Jag behöver nästan aldrig vara trött men de dagar jag är trött så tänker jag inte så mkt utan jag lever på känslan att det inte varar för evigt. Allt är lixom så mkt enklare för min del med andra barnet. 

Påtal om att han äter. Det absolut bästa vi har är hans vällingmaskin, en maskin med behållare för vatten och pulvret, man ställer in mängd och trycker på en knapp så kommer ersättningen ut färdigblandad med exakt rätt temperatur. På kvällarna tar jag med den in i sovrummet på sängbordet och flaskor. Så när han ska äta på natten behöver jag inte ens stiga ur sängen. Jag rekommenderar precis alla som inte tänker amma att köpa den. Den är så otroligt värd pengarna. Kostar typ 1800 men de är ingenting med tanke på hur enkelt de gör livet.