johannamodig.blogg.se

så många ord

Kategori:

Slutet på september och riktigt höstrusk ute. Jag blir alltid så melankolisk på hösten. Jag vill alltid lyssna låtar som passar med sinnesstämmningen. Jag flyr till mitt inre rum. Det är så tvehågset och ibland är det som att jag inte kan bestämma mig för om jag älskar eller hatar hösten. Men det är väl som jag sagt förut, för att kunna hata måste man ha älskat och jag tänker att det kanske ändå är så att jag både hatar och älskar denna årstid. Det kanske är bra att få vara lite melankolisk och låta själen dimpa, låta lugnet komma.

Jag har så mycket som bubblar under ytan just nu. Det är som en regnbåge av känslor och jag vill låta varje färg, varje känsla, komma till uttryck. Allt jag upplevt med min sjukdom, ett liv, en historia. Jag borde, nej, jag MÅSTE skriva en bok. Men man skjuter väl på det så länge som man inte är redo. Precis som en alkoholist dricker så länge som den är törstig om vi ska använda metaforer. Men jag vet att jag måste låta fingrarna löpa över tangenterna. Jag måste få det gjort. När jag är redo. 
Och varje höst tror jag att nu är jag redo. Vi får se när det är på riktigt. När jag inte längre kommer att skjuta på det, när boken verkligen blivit skriven. Men jag kan inte sitta där i slutet och ha suttit bort min chans. 

Nu vart det djupt här. Eller är det kanske bara massa vackra ord som bildar meningslösa meningar?



Kommentarer


Kommentera inlägget här: