johannamodig.blogg.se

Long time no see

Kategori: Allmänt

Ja, denna blogg har legat på is under en mycket lång tid. Väldigt mycket har hunnit hända sen sist jag skrev. Då hade jag och Christoffer precis vigt oss. Därefter har jag hunnit byta arbete från hemtjänsten till biståndsenheten som först administratör men sen bytte jag tjänst inom förvaltningen till handläggare på ekonomiskt bistånd. Älskar verkligen mitt jobb. Jag har fått möjligheten att utvecklas både lönemässigt men främst och faktiskt viktigast på ett personligtplan inom arbetet. Älskar dessutom att jag arbetar dagtid och inte skift, detta möjliggör att jag kan hålla bättre rutiner med mina mediciner och träning osv. Har inte heller dragit på mig fullt lika mycket infektioner när jag inte är inom vården. 


Därutöver har något stort också hänt, jag har blivit mamma ytterligare en gång, till en helt fantastiskt perfekt liten pojke vid namn Milion. Så nu har jag två underbara barn och meningen med livet står verkligen klart för mig. Kevin är 7 år nu och börjar första klass på torsdag nästa vecka, han är helt otroligt fin med sin lillebror och det är som att en pusselbit fallit på plats för honom när han fick rollen som storebror. 

Vägen till mitt andra barn var lång, vi började försöka skaffa barn redan 2014 men det blev aldrig någon graviditet och i december 2015 ringde jag till kvinnokliniken för hjälp. Utredning gjordes, finns inga "fel" på varken mej eller Christoffer men det förstod jag ju att det inte skulle finnas heller. Det är nämligen så att när man har cystisk fibros, den sjukdom som jag har, så är det ofta mycket svårare att bli gravid om man ens kan bli det pga det sega slemmet som finns i hela kroppen och även blockerar vägen in till livmodern. Med Kevin var jag yngre och hade förmodligen inte lika mkt segt slem så då funkade det, men inte denna gång. Under våren 2016 utreddes vi då som sagt och i oktober 2016 var det dags för IVF. Blev gravid direkt på första försöket, vilket jag också hade haft en känsla om att jag skulle bli. Kände redan efter 2 dygn att jag var gravid, precis som jag gjorde med kevin. Graviditeten flöt på bra och jag mådde förvånansvärt bra under mestadels av tiden. Åkte på en rejäl förkylning just i början sv graviditeten och en lunginflammation just efter förlossning men annars var de lugnt. Milion föddes i vecka 36+4 med akut snitt. Egentligen skulle han komma 2 juli enligt beräknad förlossning men det hade bestämts att jag skulle föda genom kejsarsnitt tisdag den 13 juni nere i Sthlm. Men grabben hade mer brottom än så och valde att komma fredag den 9 juni. Vaknade med en blödning på fredagsmorgonen och eftersom jag hade placenta Previa (moderkakan låg för förlossningskanalen, därav snitt) så hade dem sagt till mig att börjar jag blöda kan det vara en moderkaksavlossning och då måste jag in direkt på sjukan. Jag hade redan en vecka innan börjat känna på mej att de kommer ske, utan några egentliga indikationer på det mer än känslan. Hade tillochmed tagit upp det med min barnmorska på onsdagen innan han föddes, hon sa att de är väldigt ovanligt men känslan släppte inte. Nåja, tillbaka till fredagmorgonen, vaknade 06.30 och kände att de rann mellan benen, tänkte att jag kan väl inte kissat på mej för de kändes inte som det. Gick på toa och såg blod i bindan, satte mej på toan och de forsade ut klumpar och blod. Ropade på cris med en mycket bestämd röst och Kevin var ju vaken så både kev och cris kom in på toan. Kev såg blodet och fick panik, han grät och trodde att hans lillebror var död. Vi ringde mamma som barnvakt och förlossningen. Åkte in direkt och kev fick följ i bilen med kalsonger, skor och en jacka. När vi kom till förlossningen gick jag in medan cris parkerade och mamma mötte upp kev på parkeringen där och åkte hem med honom igen. Det sattes ctg som påvisade värkar och att bebisen mådde bra. Värkar hade jag haft redan kvällen innan men tänkt att det nog var bara förvärkar. Cris fick sticka hem igen för att packa det vi behövde, vi hade ju inte packat nån bb Väsk eftersom min plan var att packa just den fredagen eftersom vi skulle ha börjat bila ner till Sthlm på lördag morgon inför förlossningen där nere då. På förlossningen här beslutades det att man skulle skick ner mig till sunderbyn för snitt pga min sjukdom och att det inte fanns läkare på plats i Gällivare som kan cf. När cris precis hade kommit hem för att packa så kommer de in till mig och säger att ambulanshelikoptern landar alldeles strax och att transport blir om 15 min. Var bara ringa cris igen och be han slänga ner de som behövdes och komma tlllbaka. Han kom precis när jag skulle rullas ut till helikoptern. Tyvärr fick han inte följa med i helikoptern så han fick bila ner. Inne på förlossningen hade jag fått bricanyl för att dämpa värkarna men under helikopterturen satte dem igång igen, så jag fick ytterligare en dos bricanyl. Anlände till sunderbyn kring 10.30 tiden och fick då ligga med ctg, sedan duscha inför operation. Cris körde väl utav helvete 😂 och anlände kring 11.45 eller nått sånt. När han kom var de bara för honom att byta om inför op. Därefter rullades jag in på op, man satte lokalbedövning och påbörjade snittet. Vilken häftig känsla alltså, kände hur de gick in genom lager efter lager och när de var inne i magen och rota. 13.12 fick de ut vår son och vi fick se honom. Därefter tog de med milion och cris ut för att väga mäta och allt sånt. Milion hade vart lite gruffig en liten stund men mådde bra annars. De fick gå ner på bb medan de sydde ihop mej och jag fick därefter åka till uppvaket. Det var de mest långtråkiga jag vart med om. Ligga där och längta efter familjen utan telefon så man ens kunde ringa och kolla att allt var bra. Kom till uppvaket kring 14 och fick sen komma ner på bb 16. Mådde oförtjänt bra, uppe och gick direkt. Inte öht ont i snittet, inte en endaste gång efter op. Inte ens ätit alvedon för snittet. Fick alvedon första dagen på kvällen men de var också enda dosen jag behövt ta. Kunde lyfta saker, böja mig, gå, ja men allt. Så mkt enklare än vaginal förlossning kan jag säga (för min del alltså, vet att vissa Tkr de gör svinont). På lördagen på kvällen for vi till Gällivare på bb med egen bil, Milions faster hämtade oss ;) sen på söndagen fick vi komma hem. Dessförinnan på lördagen innan vi visste att vi skulle få komma till Gällivare så kom Kevin ner till sunderbyn för att vara med oss och träffa sin bror, han var helt otroligt lycklig och det var så fint att se. Kärleken han hyser för sin lillebror är bortom alla ord, bortom allt man kan beskriva. Den syskonkärlek visste inte jag att den existerade. 

Men nu blev detta riktigt långt så nu tror jag att jag avrundar. Lovar att återkomma oftare än en gång vart ettochhalvte år 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: