johannamodig.blogg.se

Mental health and cf

Kategori: Saltylife

Jag skulle ha skrivit detta inlägg för längesen men var uppe i min stuga som ligger i jokkmokksfjällen. Där existerar inte internet i någon vidare bemärkelse, inte ens sändning så man kan ringa finns där i princip. 


Jag har alltid mått bra psykiskt i relation till min sjukdom, åtminstone fram till 2010. Då fick jag min äldsta son och när han föddes höll han på att dö, men det är en annan historia. Detta ledde till att jag inte riktigt orkade ta hand om mig som jag brukar och jag blev betydligt mycket sämre i mina lungor. Detta ledde till att jag nästan uteslutande tänkte på hur jobbigt det var att andas och hur slemmig jag var. I efterhand så här så skulle jag vilja påstå att jag hamnade i en smärre depression. Hade inte ork och tid att ta hand om mig själv, fick dessutom enorma problem från gallan vilket slutade med att man tog bort den för mig. Lungfunktionen droppade från 90% i fev1 till typ 50-55% och allt köndes meningslöst. Var som att kämpa i den värsta motvinden. Tog mig knappt ut på dagarna med min son, klockan hann oftast bli eftermiddag innan jag fick på mig kläder. Valde att gå till psykolog och prata av mig, resonerade och insåg att jag ju hade verktygen själv för att fixa det och börja må bra igen. 

Idag mår jag bra, jag har ångest som kommer då och då, oftast är den oidentifierbar, alltså att jag inte riktigt vet varför jag har ångest, bara att jag har det. Jag hanterar det ganska bra genom att jag tänker att okej, idag är en sån dag, imorgon är förmodligen bättre. Enda gången jag vet varför jag har ångest är de gångerna jag börjar bli förkyld. Direkt då kommer ångesten som ett brev på posten, jag förknippar ju förkylning och infektion med att jag blir så svag och slut och vet med mig att jag har 2 veckors kamp framför mig. Droppet i sig spelar ingen roll men jag vet ju när jag blir sjuk att de måste in intravenös antibiotika och extra inhalationer och de tar på psyket för att de blir lixom att jag förknippar det med min dödlighet. Att jag inte kan kontrollera allt och att även hur mycket jag än kämpar så kan de ändå bli dåligt. 

Sömn har jag absolut inge problem med, har aldrig någonsin i hela mitt liv legat sömnlös av ångest eller så. När jag lägger mej sover jag inom loppet av högst nån minut, oftast innan huvudet ens träffar kudden. Så de är jag glad över.

Jag älskar mitt liv, att jag är så jävla hård som jag är och faktiskt alltid fixar de jag tar mig för. Men för att kunna vara så stark så måste man också få vara svag, och visst önskar jag ju att jag fick vara frisk. Men grejjen är den att de finns så mycket jag fått gratis genom att jag är sjuk som jag inte önskar jag hade sluppit. Och då menar jag inte pengar osv, utan erfarenhet och människor i mitt liv som jag bara känner genom att de valt sjukvården som sitt yrke och jag råkar vara sjuk, men de är otroligt fina människor.

Mitt måtto är att leva i 200 blås hela tiden så jag inte missar nått, aldrig spilla tid. Död hinner man vara så länge men leva gör man bara en kort tid.

Läs också dessa bloggar 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: